Jag börjar här: Slava Mogutin berättar för mig att hen redan har levt flera liv, och jag förstår vad hen menar. Formad av en militaristisk kommunistisk uppväxt och samtidigt en produkt av perestrojkan. En punkig författare, journalist som ingen tog på allvar, hyllad poet, avskydd dissident, berömd exilförfattare och hajpad konstnär.
”Jag insåg att jag lekte med elden, men perestrojkan gjorde att jag tog det för självklart att jag kunde förändra världen. Det må låta idealistiskt och romantiskt, men jag trodde verkligen att mitt skrivande skulle kunna förändra folkets och samhällets inställning till homosexualitet, och även sex i allmänhet. Nakenhet, droger – tabubelagda ämnen som jag talade öppet om,” säger Slava Mogutin när vi träffas i hens etta med kokvrå i West Village på Manhattan.
Det här är berättelsen om en exil, ett konstnärskap i ständig kamp med censuren och en vägran att anpassa sig.
Den ryskfödde Slava Mogutin är en internationellt verksam New York-baserad fotograf och konstnär, känd för sina laddade och halvprovokativa bilder av unga män – skinheads, militärer, skejtare och uppkäftiga sportkillar. Män som ibland röker en cigarett, ibland visar sina bara rumpor. Slava Mogutin skildrar en rå, kroppsestetisk bög-, sex-, fetisch- och klubbkultur. Att se på dessa bilder blir i sig ett fetischiserande. Naken hud, muskler, dildos, en stjärtskåra, ett leende, en aggressivitet. Något i bilderna är både stolt och sökande. Hittills har Mogutin gett ut två uppmärksammade fotoböcker: Lost Boys och NYC Go-Go. Hen har även medverkat i ett antal porrfilmer, bland annat Skin Flick, skapad av den kanadensiske konstnären Bruce LaBruce. Filmen handlar om ett gäng hormonstinna nynazister som bryter sig in hos ett homosexuellt par och våldför sig på dem.
Jag ville träffa Slava Mogutin för att få veta mer om hens konstnärskap, om kampen mot censur i en homofobisk diktatur, och om hur man fortsätter som konstnär i exil. Vad händer med ens drivkraft när föremålet för ens motstånd inte längre finns där?
Från punkpoet till exilkonstnär
Kemerovo, Sibirien 1986: Slava Mogutin är 12 år och övertygad om att hen är en reinkarnation av Peter den Store. Hen drömmer om att bli en stor rysk poet i stil med Majakovskij. I badrummet har hen byggt ett mörkrum där hen fotograferar rockkonserter och arkitektur. Så småningom skiljer sig hens föräldrar, och Slava rymmer hemifrån.
Under Gorbatjovs perestrojka, på 1990-talet, blev Slava en välkänd journalist, poet och översättare i Ryssland. Som en av få öppet homosexuella i rysk media blev hen en symbol för motståndet mot censuren och konservatismen. Hens texter behandlade ämnen som homosexualitet och droger – kontroversiella ämnen i Ryssland. Hens radikala skrivande väckte dock också starka reaktioner. 1993, samma år som homosexualitet avkriminaliserades i Ryssland, krävde vissa i media att hen skulle avrättas. Till slut, efter flera rättsprocesser och ständiga hot, flydde Slava Mogutin från Ryssland och fick politisk asyl i USA på grund av förföljelser relaterade till hens sexuella läggning.
”Jag förstod inte hur det kunde hända mig, i ett land som betraktades som demokratiskt,” säger Slava Mogutin. ”Jag trodde det var min tid, att ingen kunde stoppa mig från att skriva och vara öppen.”
En ny början i New York
I USA upptäckte Mogutin att hen saknade den censur och det motstånd som tidigare hade drivit hens skapande. Istället för att fortsätta som författare valde hen att återvända till fotograferingen. Slava Mogutin blev ett respekterat namn i konstvärlden med sina foton som utforskar sexualitet och maskulinitet. Hens konstnärskap är en djärv undersökning av gränser, och hens bilder väcker ofta starka känslor.
”Att skapa konst är att undersöka och bryta tabun. Jag vill utforska skam genom att vara skamlös. För mig är konsten ett sätt att bearbeta mina erfarenheter och skapa ett nytt jag,” säger Mogutin.
Arvet från censuren
Även om Slava Mogutin nu är etablerad i USA, lever minnena av förföljelserna från Ryssland kvar. Hen berättar att hen fortfarande får mardrömmar om rättsprocessen och det förtryck som präglade hens unga år. I sitt konstnärskap använder Mogutin konsten som en ventil för att bearbeta sin historia.
Mogutins erfarenheter visar hur censur och förtryck formar och ibland driver en konstnär. Samtidigt ifrågasätter Mogutin vad konstens syfte egentligen är – är konst alltid politisk? För Slava Mogutin går det sexuella och politiska ofta hand i hand, men hen är också kritisk till att konst alltid måste vara politisk för att vara meningsfull.
”När jag förlorade det censurmonster som tryckte ner mig, förlorade jag också meningen med mitt arbete. Jag var tvungen att återuppfinna mig själv både personligt och konstnärligt.”
En ny väg
Idag fortsätter Slava Mogutin att skapa konst som utmanar och provocerar. Trots den frihet som USA erbjuder, känner hen fortfarande ett behov av att konfrontera strukturer och föreställningar om sexualitet och makt. Mogutins konstnärskap har blivit en form av sublimering, där hen bearbetar sitt förflutna och rädslan som finns kvar.
”Min konst handlar om att möta rädslan och förstå den mänskliga naturen. Jag tror att den som når längst är den som kan hantera sin rädsla.”
En fortsättning på legendens bana
Slava Mogutin lever nu med sin partner och konstnärskollega Brian Kenny i New York. Tillsammans utforskar de konst som går bortom gränserna för vad som anses acceptabelt, precis som Mogutin alltid har gjort. Och precis som i ungdomen vill hen fortfarande skapa en legend som alla känner till – en legend som fortsätter att bryta gränser och tänja på tabun.