Hen är en feberstråle av hetta och frossa. Hen drömmer om att få vara ledig och åka bort till ett varmt land långt borta. Hen är adrenalinstinn och skapar med sin musik parallella verkligheter, nya jag, nya kroppar. Karin Dreijer Andersson är Fever Ray.
Jag ska ner i underjorden, in i skogen. Eller nej, jag ska ställa mig längst ut på klippavsatsen med havet framför mig och solen i ögonen, en bris i håret. Jag ska träffa Karin Dreijer Andersson, ena halvan av duon The Knife, som nyligen gav ut sitt första soloalbum under det indianklingande artistnamnet Fever Ray. Varje dag, i ett års tid, har hen gått eller cyklat till sin studio i en källarlokal i Bandhagen. Ibland har hen varit på plats redan klockan sju på morgonen. Fokuserad, kontrollerad, inåtvänd, utåtblickande. Tänker jag. Karin möter mig vid tunnelbanestationen iklädd en stor svart fuskpäls med små glittrande snödroppar längst ut på varje strå. Vi köper varsin kaffe på ett tomt café och landar i hens minimala studio. Fever Ray drömmer om att få stå på en scen och skjuta strålar på allting och alla. Jag frågar:
Karin, drömmer du musik eller låtar? Drömmer du ett beat, en harmoni? – Jag tror jag tänker… börjar Karin och sitter sedan tyst en lång stund. Tar ny sats: – När jag är inne i en musikskrivarprocess så tänker jag på det hela tiden. När jag är med min familj försöker jag låtsas som att jag inte tänker på det hela tiden. Men det gör jag. Och då hör jag bara ljud och ljud och stämningar och kanske olika typer av röster i huvudet. Och så tänker jag att ”det här måste jag testa att skrika, det här måste viskas, det här måste smygas fram.” Jag tänker på tempo snarare än rytmer. Uttrycket tänker jag mycket på.
För mig är du det undermedvetnas landskapsarkitekt. De här världarna, eller den parallella verkligheten som du skapar. Tänker du att musik inte kan vara bara just musik, utan att du måste göra något mer? – Musik… Jag tycker att musik är just möjligheten att skapa någonting annat, att ta saker och ting ett steg till och få jobba med idéer, att få jobba med känslor och gestalta vad som pågår någonstans inuti ljud. Det tycker jag är spännande och det känns väldigt viktigt också.
Karin Dreijer Andersson är född 1975 i Nacka, ”sen bodde jag i Borås och kom till Pixbo när jag var 6. Flyttade in till Gbg när jag var 19 och vidare till Sthlm när jag var 22”, skriver hen i ett mail. 1994 drog hen igång bandet Honey Is Cool i vilket hen själv var sångare och frontfigur. 1999 bildade hen och lillebrorsan Olof Dreijer The Knife och skrev in sig i svensk musikhistoria. 2003 nynnade många på ”Heartbeats” och Jenny Wilson-duetten ”You Take My Breath Away” från guldsäljande och grammisbelönade plattan Deep Cuts. The Knife närvarade inte själva på grammisgalan utan skickade upp två vänner på scenen som, iklädda gorillamasker, läste upp ett manifest mot mansdominansen inom musikbranschen. Så enkelt, så genialt och ändå aldrig tidigare genomfört. 2007 belönades The Knife med sex grammisar för sitt tredje album Silent Shout. Inte heller den här gången fanns vare sig Karin eller Olof på plats för att ta emot priserna på galan. Istället visades en kortfilm där bland annat ”The Knife” och deras ”verkställande direktör” läser upp sina tacktal in i kameran, iklädda billiga Buttericks-peruker och med modifierade röster och vanställda ansikten. Ett verk som, inte oväntat, visade sig vara signerat vännen och husregissören Andreas Nilsson, konstnär och musikvideomakare med många The Knife-videor på sitt cv.
Efter en rosad turné under 2006 tog Karin paus från The Knife och födde sitt andra barn. Musikskrivandet fortsatte men nu ville hen göra något utan sin bror. Utforska sitt eget ljuduniversum och gestalta sitt eget uttryck. Det blev Fever Ray.
Vad behöver du för att kunna skapa? – Lugn och ro. Det är viktigt. Jag måste ha ett eget rum med en dörr så att jag kan stänga om mig och få vara i fred. Och så behöver jag en massa tid.
Vad är det för slags lugn du behöver? Ett mentalt eller ett konkret, verkligt lugn – att det är tyst och inte en massa folk? – Det handlar mer om att det ska vara tyst och att jag inte behöver träffa människor, för det tycker jag att jag gör så mycket… Det är hela tiden ett ständigt konverserande och diskuterande så jag försöker skapa ett yttre lugn. Men sedan vad som händer på det mentala planet i form av lugn och ro där… Det vet jag inte så mycket hur man kan påverka.
Får du adrenalinkickar när du gör musik? – Ja det kan jag få. När jag har fnulat på något väldigt länge och får allting att sitta rätt. Eller kanske mer när jag får en första idé och drar ner till studion och lyssnar på det. Och om det känns bra, som en bra utgångspunkt, då får jag en härlig upplevelse.
Karin Dreijer Anderssons musikaliska jag har alltid varit experimentellt, mystiskt och politiskt. Hens musik är något helt eget – suggestiv, mörk, elektronisk, teatral, poetisk. Konkret och enkel i en discodänga, en technohit. Abstrakt och ogreppbar i ett gränslöst ljuduniversum, ett inre landskap. Kroppslig och immateriell. Naturmålande och artificiell. Hen sjunger om familjer långt ute i skogen, om fötter som dinglar från fönsterbrädet, gurkor på ögonlock, diskmedelstabletter, om händer som passar i varandra. Plötsligt är hen i en bungalow, lutar sig bakåt med en fet cigarr i munnen. Parallella verkligheter, flera jag. Teater.